Jag är en rasist mot mig själv
Jag är långt ifrån en patriot för att patrioter äcklar mig, men sakta men säkert har min avsky mot Serbien växt mer och mer. Det finns inte en finare plats på denna planet än där jag bor i Serbien, det är mitt hem jag känner mig hemma när jag är där, jag älskar atmosfären i landet, kulturen och musiken. Men det finns något inom mig som bara hoppas att det landet krossas i spillror, jag var en gång i tiden upprörd över att kosovo skulle bli självständigt.
Jag tänker inte gå in mer på detta för att jag bryr mig faktiskt inte så jävla mycket om kosovo, folk i min del utav landet som är 100 km från belgrad tycker att vi också borde göra vår del till ett eget land. Hade en kurd bott nära balkan och Serbien varit inblandat hade han varit den lyckligaste mannen på denna planet för att han hade äntligen fått ett eget land. En bra reklamslogan för Serbien hade varit, har du inget land? Flytta hit bli en majoritet i en liten del och så får du landet sen utav oss.
Ingen vill tillhöra Serbien, jag tror att serber själva glömt vad fan en Serb är för något. Idag är det ett land som styrs utav tjuvar ägs utav tjuvar och dem gör det så öppet framför ett folk som ser på och gör ingeting åt saken. Men alla klagar, varannat samtal jag hade i Serbien var hur någon bad mig att ta honom till Sverige, dem får det att låta som att i Sverige där väntar en merca, en villa och lite blonda horor när man landar på Arlanda. Folk hatar pride, dem vill inte ha en pridefestival där men dem kan tänka sig att säga att dem är bögar för att komma till Sverige. Dem människorna förtjänar nackskott.
Personligen så tycker jag att hela världen borde bara bli ett enda stort land, vad bryr du dig som människa egentligen i vilket land du lever i? Du har hamnat där utav en ren slump och sedan älskar du det och är villig att dö för det? Det går verkligen inte ihop för mig i huvudet hur många människor det är som krigar och för krig, vad är det som får en människa att gå ut i krig?
Jag vet att hela det här inlägget är väldigt fördomsfullt och det känns ironiskt att jag försöker bryta dem här fördomarna samtidigt som jag har lust att bara vända helt emot och sluta försvara något som inte förtjänar mitt försvar. Bara för att visa vad jag menar har jag ett klipp som förmodligen ingen kommer att förstå men det är en dokusåpa som bygger på farmen men med C kändisar, som den engelska versionen utav big brother. Dem får inte slåss för att då åker dem ut, men dem får spotta på varandra och det var vad som fick mig att följa serien till slut. Detta klipp innehåller två av Ex-jugoslaviens största artister, min mamma älskade båda två men jag tror inte hon hade gjort det efter att ha sett det här.
Det roliga var att man censurerade svordomar i programmet eftersom folket tyckte att det blev för mycket, att svära i Serbien är som att säga hej i Sverige, detta är inget skämt utan jag menar allvar. När Sara följde med till Serbien så var det enda hon säga på serbiska var svordomar. Det finns en fin poetisk klang när man svär på serbiska det går inte att jämföra med svenska, vi har svordomar för allt. Jag knullar solen, jag knullar brödet, jag knullar guds mamma, jag knullar “i princip allt som finns i en ordbok”.


