God kväll

Jag känner att det ändå börjar bli lite rutin på den här bloggen, nu kommer det minst ett inlägg i månaden i alla fall. Inspelningen är över, adrenalinet har lagt sig och du är man tillbaka till det vanliga livet igen. Måste bara anmärka innan jag går vidare att jag skriver jävligt dåligt för någon som läser så mycket. Ibland försöker jag analysera författares meningsuppbyggnad i böcker, men det är inte så långa meningar i pratbubblorna på Kalle Ankas pocketböcker.

Helt sjukt att uppträdandet var för en vecka sen känns som att har gått minst ett år. Man kan säga att jag är nöjd med uppträdandet, det är lite opolerat och smutsigt. Precis som det ska vara, jag har aldrig varit för något som är överproducerat och stelt. Eller så kan man vända på det och säga att jag är lat. Något jag kan intýga att jag är men inte i just det här fallet. Detta var första gången jag stod såhär länge på en scen, hade jag haft möjligheten att uppträda det här materialet 10 gånger och spela in på den 11:e hade det förmodlige blivit bättre, nu besitter jag tyvärr inte den lyxen.

Jag memorerade in 55 minuter material där jag missade enstaka meningar och ingen utav dem var kritiska för showen,  utan det var mest småsaker. Från början var jag rädd att ingen skulle komma, sen var jag rädd att ingen skulle skratta och sista veckan så var mitt enda mål att bara komma ihåg allt. Inga höga ambitioner men det blev bara så. Orkar inte recensera mig själv mer än såhär, jag hoppas att skivan blir bra och att någon lyssnar på den. Ska försöka anlita den största PR-maskinen i Sverige som är ingen annan än Paul del Valle.

Sen vill jag tacka alla som hjälpte mig och ställde upp innan, under och efter showen. Uppskattar det som fan, och fan tack för att ni kom. Vem hade trott att det skulle bli så mycket folk? Nästa gång sätter jag upp showen i Madison Square Guarden.

Här kommer bilder från kvällen och jag glömde kanske nämna det, men ord känns överflödiga i det här fallet och bilden säger nog allt.

Tack till Dominik Henzel som lyckades fånga ögonblicket

Mubutu godkände allt efteråt

Även hennes syster

Jorge & Per

Ahmed skrattar åt de svältande barnen i Afrika.

Här var jag jävligt packad, sjöng turn the page några sekunder senare

Per min vapendragare från den gamla goda tiden tog bild med ett sällskap som kunde ha sett ut som hans sällskap. Lite som när Tobbe Ström såg sitt framtida jag på Pub Anchor en gång